Vigdís
Finnbogadóttir
Vigdís föddes i Reykjavík den 15 april 1930 till universitetsläraren Finnbogi Rútur Þorvaldsson och sjuksköterskan Sigríður Eiríksdóttir. Efter hon tagit studenten 1949 flyttade hon till Grenoble för att studera franska och fransk litteratur och senare till Sorbonneuniversitetet i Paris, senare även teaterhistoria på Köpenhamns universitet. Senare blev hon både franskalärare på Háskóli Íslands (Islands universitet) och producent för en teveserie i franskaundervisning som sändes på nationell TV.
Hon gifte sig 1954 men skilde sig 1963. Senare adopterade hon
en dotter vilket gjorde henne till den första ensammodern att få adoptera ett
barn på Island. Alltså är hon inte bara den första valda kvinnliga
statsöverhuvudet utan också den första ensammodern att bli president.
Hon deltog under den isländska militärstrejken mot den
amerikanska militärens närvaro i staden Keflavík utanför Reykjavík mellan 60
och 70-talet då årligen hundratals, ibland till och med tusentals gick den
50-km långa vägen mellan Reykjavík och Keflavík alla i kör med slagorden "Ísland úr NATO, herinn burt!" (Island ur NATO, militären bort!)
Kanske ännu viktigare var
dock hennes deltagande i den isländska kvinnostrejken den 24 oktober 1975 då 90
% av Islands kvinnliga befolkning varken vägrade arbeta, gå i skolan eller
sköta hemmet. De ställde sig en enorm folkskara i Reykjavíks centrum med skyltar
där det stog feministiska slagord och uttryck.
Inför valet 1980 hade
Islands feministiska rörelser ställt sig in på att få en kvinna utvald som
president. Efter en hel del om och men övertygade de Vigdís att utmana 3 andra
manliga motståndare. Hon vann en knapp seger med 33.6% av rösterna jämte den
närmaste motståndaren som fick 32.1%. Den första augusti 1980 inträdde hon som
Islands och världens första demokratiskt valda kvinnliga president. Hon visade
sig vara mycket populär och blev omvald genom tre mandatperioder. Hon stod utan
motståndare 1984, vann mot en annan kvinna 1988 och stod åter igen utan
motståndare 1992. 1996 bestämde hon sig för att inte ställa upp för återval.
Innan Vigdís var
positionen som Islands president en mer ceremoniell position än något annat.
Ett sätt för att Island skulle kunna relatera till sig själv på samma nivå som
andra republiker. Istället har det
främst varit en liten grupp människor som styr för vilka presidenten agerat som
språkrör. Vigdís tog dock fort ett kraftigt grepp om frågan för hur isländsk
livsstil och kultur ska bäst frodas. Hon agerade som ambassadör för isländskt
språk och kultur.
Hennes motto har varit ”Aldrei vonbrigðum konur” (Aldrig göra kvinnorna besvikna) och hon har under sina år som president
varit mycket medveten om hennes profil som förebild för unga kvinnor på Island
och världen över.
Inom Esperantocirklar är
hon känd för att ha sagt följande citat: ”Jam estas tempo, ke la diversaj
nacioj komprenu, ke neŭtrala lingvo povos fariĝi por iliaj kulturoj vera
defendomuro kontraŭ la monopolemaj kulturinfluoj de nur unu aŭ du lingvoj, kiel
nun ĉiam pli evidentiĝas. Mi sincere deziras pli rapidan progreson de
Esperanto, serve al ĉiuj nacioj de la mondo”
Detta betyder ungefär: ”Nu är det dags att de olika länderna förstår att
ett neutralt språk skulle kunna skapa en försvarsmur mot de kulturinfluenser
som förespråkar monopol för bara ett eller två språk, vilket blir mer och mer
tydligt idag. Jag önskar djupt framgång för att esperanto ska kunna stå i
tjänst för alla länder världen över”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar